ETT STORT TACK...
...till alla ni som har följt och läst min blogg under de här månaderna!
♥
...till alla ni som skrivit roliga, härliga och stöttande kommentarer!
♥
...till er som ringt, mailat eller smsat till mig för att hjälpa och tipsa och säga hej!
♥
...för många, många härliga kommentarer, ni är underbara hela bunten!
Men.
Nu är det slut för den här gången... (jisses, jag kom ju just?) Imorgon är sista hela dagen här, vilket kommer att bli hemskt... Säga hejdå till alla på skolan, till alla på costa... Jag vet inte alls hur det ska gå, jag kommer att bryta ihop men vad gör man? De sista dagarna har varit tyngre än jag trodde, fastän jag visste sedan länge att de skulle bli hemska, så blev de ännu värre, och än är det tid kvar... Men ja, hem åker jag, på lördag klockan 17:15 lämnar jag ön efter fem underbara månader här. Jag har haft det så otroligt bra, trots motgångar och sjukdomar men jag ångrar inte en sekund att jag åkte, jag har träffat helt fantastiska människor, haft otroligt roligt, och jag har lärt mig otroligt mycket spanska. Precis vad jag ville få ut av resan, men jag är inte klar här för fem öre...! Tillbaka ska jag, utan tvekan. Om det så blir till att jobba om en månad (tankarna finns, tro mig, och erbjudanden...) eller en semestervecka i december.
Tro mig när jag säger att jag kommer tillbaka!
(och blir det för jobb/annan långresa, kommer en länk till nya bloggen upp här, såklart!)
Tack för mig!
Anna
Jahapp...
Håll tummarna för att det går fort när han väl kommer, att det inte blir alltför dyrt, och att det fortfarande är sol när han är kvar... Hungrig är jag också, men intefan har jag nåt att äta, allt sket sig när strömmen gick. Uttagsautomaten närmast mig fungerar heller inte (trodde först mitt kort blitt skimmat... PANIK!) och att gå en kvart, ta ut pengar, gå en kvart tillbaka, i den här värmen... = frestar inte.
Ååååååååååh, vart är mitt flyt någonstans? Om jag inte träffar mannen i mitt liv SÅFORT jag kommer hem så tror jag seriöst att "någon där uppe" vill mig illa, för sånhär otur... näe, vad säger man? Jag har haft den bästa tiden någonsin, men... give me a break, snälla?
Fyfan...
Panik blandas med lugn. Glädje blandas med panik. Skratt med tårar. Förväntan med... panik. Saknad med... kommande saknad... Att det skulle bli såhär svårt, det trodde jag verkligen inte! Gick sönder lite med J i torsdags, och att ha lättat på trycket där gjorde att det känns lite (väldigt lite) bättre... Löften om kontakt och allt vad det heter... Hoppas, hoppas...
Såg den största kackerlackan hittills igår; tackafan för att jag slipper dom iallafall (en fördel med hemfärd upptäckt; check!). Städade hela terassen igår, två timmar i 35gradig värme satte sina spår, så efteråt blev det ett välförtjänt dopp i havet på bästa Las Canteras. Idag två timmars promenad i den här underbara staden, mitt i smeten, utefter hamnområdet och snart ska jag ner till stranden med min bok för att suga i mig det sista av min sista söndag här nere, sen har jag bara fem dagar kvar. Jikes.
Vafan hände nu då, nu rök strömmen....................!??!?!? Gotta go.
Sprite? Kräftspad?
Om en vecka lyfter planet om fyra timmar. Men det tänker vi inte på för då går det utför...
Förresten, första inlägget på... tre veckor? Extremt givande, huh?
Jikes...
Vad har jag gett mig in på? Varför stannade jag inte hemma i våras, så hade jag sluppit det här?
Två veckor kvar.
Om två veckor sitter jag på flygplanet och väntar på boarding.
Om två veckor och en dag är jag hemma i Sverige och allt är slut för den här gången.
Fredagen om en vecka och sex dagar kommer nog att hamna på Top10listan över de jobbigaste dagarna i mitt liv so far, jag förstår inte hur jag ska kunna säga hejdå till de här människorna, som varit mina vänner, storebröder, stöttepelare, klagomurar, lärare, energikällor, festkompisar och så mycket mer under de här fyra månaderna. Och kanske/antagligen ser jag dom inte igen. Jag bölar bara jag tänker på det. Jisses... Speciellt en person som står mig så nära, som utstålar sån trygghet vad som än hänt eller är fel. Fast jag ibland sliter mitt hår över hans dåliga sidor så är han så viktig... Baaah. Fick häromdagen höra "Du får inte åka, snälla... snälla, åk inte..." Vad svarar man på det...?
Igår kan ha varit sista gången jag träffade en av de här vännerna (och efter det har det gått utför), en kille med fru och två barn, helt fantastiska hela bunten. Han blev så ledsen när jag sa att det jag bara har två veckor kvar här, öste komplimanger över mig, hur öppen jag är, alltid glad, vet vad jag vill och är sjukt bra som har gjort den här resan, och hans fru säger likadant. En så genomgo' människa, som jag kanske aldrig ser igen. Fyfan.
Två veckor kvar. Om det är såhär nu, hur ska det då gå sista kvällen? Jag vill inte :( Om man bara kunde knäppa med fingrarna, så var man hemma, för väl där ska det nog gå bra, hoppas jag...
Los Piratas - Te echaré de menos
