Idag är en sån dag då jag nästan längtar lite efter den dagen så jag åker tillbaka hem till Sverige. (Fast nu när jag satte ord på känslan så skriker huvudet "nej!") Men jo, en gnutta, yttepyttelite, ser jag fram emot det. Jag ser fram emot att spendera dagarna med mina djur, min älskade, älskade, älskade lilla vovve, och min galna, alldeles, alldeles underbara katt. Att få krypa ner i sängen och ligga och snosa i Dinas nacke och höra henne somna, med en katt på magen och en bra bok. Det är livet, det!

Jag ser fram emot att ta körkortet, få lite mer frihet och kunna åka till ställen utan att behöva vara beroende av skjuts eller busstabeller. Jag ser helt enkelt fram emot att se vafan framtiden har att erbjuda egentligen, för just nu har jag inte den blekaste aning, vad kommer jag att jobba med, för det första? Kommer jag hitta ett jobb så att jag kan flytta in i lägenheten som står och väntar på mig? Och om det blir så, så ser jag fram emot att inreda den lägenheten i min stil, precis som jag vill ha det, och det längtar jag efter så att det gör ont!

Jag längtar efter en vinkväll med mina vänner, en kväll med brorsan o hans skruvade kompisar på Limerick med några kalla, middagar och hundpromenader en mörk, regnig kväll.

Men så vet jag ju att man romantiserar allting när man är borta också, det jag kan tycka att jag saknar nu, det har man vant sig vid efter en vecka hemma, och så kastas man tillbaka i vardagen, igen...

De där små guldkornen i vardagen som jag kan sakna nu, blandas ut med jobb, migrän, räkningar, regn, snö, kallt, ännu fler räkningar, måsten, städning, för lite sömn, mera jobb, huvudvärk... Och plötsligt när man varit hemma ett tag, så måste man iväg igen, för att ta en paus, och andas, och framförallt för att inse vad man har där hemma, egentligen! Och det är det bästa med att åka iväg, man börjar tänka och sakna sånt som man annars tar för givet. Men när man är borta, så längtar man hem, och när man är hemma, så längtar man bort... Varför kan man aldrig vara riktigt nöjd? Kan man det? Och hur gör man för att bli det isåfall?

Men samtidigt längtar jag inte alls hem, jag är så förvirrad! Varför kan man inte bara vakna en dag och ha allting klart för sig? Vad man vill göra i livet, vad man kommer att jobba med, vart man kommer att bo, med vem, osv, osv. Nu är framtiden bara en enda dimma, och jag har ingen aning om någonting. Det enda som är klart är att jag åker hem i slutet av september/början av oktober, att jag ska gå en intensivkörskola med start 18 oktober, att jag ska sälja min lägenhet, att jag ska bo hos föräldrarna tills jag hittat ett jobb och kan flytta. That's it. Och det gick just upp för mig att jag kommer hem den värsta tiden på året, det lär ju inte göra omställningen Gran Canaria - Sverige enklare, och det lär inte minska den årliga vinterdepressionen. Jävligt frustrerande...

Och att veta att jag kommer att behöva säga hejdå till en viss person här nere när det är dags att åka hem gör inte tanken på hemresa enklare. Fyfan, det kan jag inte ens tänka på...