Ja, då ska jag väl vara det då.

Usch, har haft en jätteskön dag, en supermysig morgon, haft en rolig dag i skolan, fått massor gjort, lyssnat på bra musik och haft det skönt, och på en minut så vänder det, pang bara. Stod och hängde tvätt på terassen, himlen glödde i orange och rosa av solnedgången, det luktade jättegott i luften, hörde musik från något öppet fönster någonstans och om två månader åker jag härifrån. Varför? Här är så jävla härligt och för en gångs skull, i jämförelse med de andra långresorna som jag har gjort, så trivs jag helt otroligt bra och är så nöjd med tillvaron, hela tiden. Det har jag aldrig varit förut, och absolut inte hemma. Fast missförstå mig rätt nu, jag älskar min familj, mina djur (ååååh min lilla bus!!! ♥ ) och mina vänner över allt på hela jorden, men... äh, jag vet inte, jag kan inte sätta ord på känslan... Den dyker upp ibland, bara sådär, helt utan varning får jag en klump i halsen, och jag får panik och blir alldeles... jag vet inte... Jag mår ju inte på något sätt dåligt när känslan kommer, för jag är ju här nu och lever livet och trivs kanon, det är tanken framåt som gnager...

Värst av allt är att när jag kommer hem börjar jag om på noll igen, jag kunde lika gärna vara 14 år och fortfarande bo hemma. Inget jobb, ingen lägenhet, iofs i världens mysigaste hus med världens finaste djur, men vad ska jag göra där om dagarna? Oktober... då blir det mörkt vid fyra på eftermiddagen... Hoppas, hoppas att jag snabbt hittar ett jobb och kan flytta till min fina lägenhet, så har jag nåt att fokusera på... Men det vet jag ju inte förrän jag är där, och det är ju inte direkt någon tröst nu.

Fast, det konstiga är, om någon skulle säga "Här har du ett jobb! Stanna kvar, vettja!", så skulle jag tveka också... Hur kan man veta vad man vill, egentligen?!

ÄÄÄÄÄÄÄHHHH, ni som läser det här, skit i det, var bara tvungen att skriva av mig. Helvete. En promenad på stranden för att krama om två härliga människor som alltid får en på bra humör hjälper nog. Kanske till och med en öl. Canarisk öl, såklart! 

Och mami, no worries, en svacka bara, helt normalt! Hej och hå! Men jag mår inte dåligt, det är ju snarare precis tvärtom!

8 maj 2010

Jag minns exakt känslan första dagen jag kom hit, gick en promenad inne på gatorna i stan länge och undrade vadfan jag gett mig in på, mitt i den galna trafiken en lördagkväll, saknade alla där hemma och fem månader kändes som ett helt liv. Tills jag kom ner på stranden och solnedgången, vilken jävla känsla! De tre månaderna som redan gått har känts som två veckor och om två månader sitter jag på planet "hem"...